LEGENDEN

Hur tydligt eller otydligt det än är så är Legenden i god takt med att filma musikvideo,
med hjälp av Dan ska de göra ännu ett framträdande i television!

Detta helgprojekt kommer ha flera uppdaterade delar, då vi får se en kamera bakom kameran,
hur tvetydigt det än kan kännas, att filma en film alltså.

Här följer dag ett, Dan anländer, har med sig enligt Legenderna alldeles för mycket bråte, ett och annat gott skämt
slinker ur pojkarnas lite för sugna munnar, käkbenen liksom spritter lite för mycket, mycket repa blir det inte heller, men vad gör det? När man har varandra..

Skåda och begrunda, så återkommer en ny del inom en snar framtid.



KRAM / Legenden

Jag trivs bäst, onykter. Det är den bästa av alla tillflykter. Jag är inte någon alkoholist, men ibland är bara staden så jävla trist.

Så börjar låten Varulv med Legenden från Norrköping. Rösten spricker, samma uppgivenhet, det-enda-rätta-allt-jag-kan-göra-känsla som i Håkans "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Resten fortsätter med samma verklighets prosa, en tjurrusning av småstad träffar mig. Jag ser framför mig anthemkänslor, knutna nävar i luften när Legenden sätter den här låten live.

Det är smutsigt som fan. Torr betongdamms-smuts blåser rakt ut med de spikade trummorna, blodiga armbågar efter nattens språng, alla måste ha benskydd. Legenden är Mad Max i neonljus. Post-svininfluensa pop när solen gick ner. 28 dagar senare. Ensamma kvar tar de vägen via replokalen istället för att går hem, där barndomens krav och tyllgardiner väntar. De äter hellre grus än ostfralla. De är inte tuffa. De bara är.