Jerry Boman
När jag upplyste dig och världen i vintras om Legendens existens var det med orden: "Post-svininfluensa pop när solen gick ner". Då hade jag hört låten Varulv. Nu står samma band på en scen, det är en strålade eftermiddag och solen ligger på. Jag var tveksam först, jag hade ju sett detta band framför mig i en källare… men allt kom på skam när de började spela, Legenden klarar nog vilket läge som helst! Sol, regn. Vad som helst! De har humor, de har självinsikt och de kör på som inget vore mer naturligare. Låtarna handlar om dem, ingen annan. De försöker inte vara någon annan, de går runt i en stad som råkar heta Norrköping och de hyser en hatkärlek till allt. Kanske inte det mest ovanliga men Legenden gör det snäppet bättre än del flesta. De lägger rätt ord på rätt ställe, komprimerar ner känslorna de har och skapar på så sätt låtar som handlar om dem men också handlar om oss. Legenden får mig ett tänka efter, jag är som dem, vi är som dem. Igenkänningspunk. Popen kommer in i att det här inte bara är hat och helvete, det är kärlek.
Senare på kvällen berättas det att texterna ofta kommer till via sms mellan bandmedlemmarna, korta fraser som alla fyller på. Ett mer effektivt sätt att hålla sig till sin historia och sin nutid finns nog inte!
